Jag saknar den söta arabponnyn som jag ridit i drygt ett år. Från början var hon en ponny med stort ego, gjorde som hon ville, stegrade och bockade vid fel tillfällen och var jätterädd för allting inkl hinder. Det gick inte att rida förbi stallets gödselstack utan att hon stegrade, och det kändes ibland som om hon skulle gå över. Det gick inte att lämna mamman Zilke utan problem. Hindren var bara läskiga.
Nu fick Zaphira mig, som utmanade henne hela tiden, alltid gick där hon vägrade gå, alltid bestämde tempo och takt, alltid bestämt red vidare över/mot det hon blev rädd för.
Hon är idag en ponny som går att lita på till 100 %. Man kan rida ut på henne ensam, hon stegrar sällan och går jättebra i dressyren. Hon är helt underbar i hoppningen och har gått upp mot höjderna 110 cm med mig, helt otänkbart för ett år sedan. Jag känner en enorm tacksamhet till familjen som har henne. Jag känner att jag verkligen nått dit jag från början ville med Zaphira, att hon ska bli en pålitlig ponny!
Idag tävlar Firus 90 cm med dottern Sofia (sofialerms.blogg.se). Lycka till, jag stödjer er härifrån! Jag hoppas att du ska känna den tillit som jag gör till Firus! Jag längtar tillbaka!
<3 Jag längtar efter mina kära hästar!